I begränsad mening är självförsvar fysisk handling som gensvar på ett angrepp, syftande till att undkomma den påtvingade våldssituationen. Men det räcker inte riktigt som definition.
        Om vi går tillbaka till 1500- och 1600-talen så var dueller vanliga i Centraleuropa. De främsta värjfäktarna var dåtidens superstjärnor. Några skrev ner sina tankar och därför vet vi att vid en kamp på liv och död gällde det att träffa huvudet (halsartärer) eller bålen (hjärta, lever, lunga, stora blodkärl) om man snabbt ville döda sin motståndare. En träff i foten gav inga poäng.
        Men framför allt gällde det att inte själv bli skadad eller dö. Jag lever, alltså vann jag var ett vanligt synsätt.
        Låt oss se självförsvar på det sättet. Då gäller det att undvika onödigt våld; att inte befinna sig i farliga områden, att inte fresta/provocera våldsverkare, att hellre gå därifrån, osv. Kort sagt att hellre fly än fäkta.
        De stora mästarna från förr ansträngde sig att leva säkert, att inte ta onödiga, dumdristiga risker. Det ansågs förnedrande att förlora livet under triviala omständigheter. Ueshiba sensei grundaren av Aikido, har till och med sagt att: det gäller att inte ha några fiender.
        OK, men om det inte går? Om jag blir anfallen trots alla försiktighetsåtgärder eller om någon annan blir attackerad och jag måste försvara denne. Hur blir det då?

        Sådana situationer är inte dueller. De är inte tävling. Det finns inga regler. De är oerhört stressfyllda.

        En annan människa har för avsikt att döda dig! Det är så fasansfullt så att blodgenomströmningen i hjärnan påverkas kraftigt. Man vet från nyare forskning på bankrånsoffer att man kan bli handlingsoförmögen, förstenad, därför att den minskade blodtillförseln till pannloberna bokstavligen dränerar hjärnan på beslutsförmåga.
        Dessutom är din motståndare beredd att bryta mot det starkaste tabu vi känner: att bestialiskt döda en medmänniska. Är du beredd att ta till det våld som krävs för att överleva?
        Vid våldtäkter känner oftast offret och förövaren varandra. Kan du tänka dig att utöva så mycket våld du förmår mot någon du känner och som normalt uppför sig anständigt och upplevs som en vanlig trevlig person?
        Vi vanliga människor är redan på förhand i underläge gentemot en våldsverkare eftersom vi till skillnad mot angriparen har en hög psykisk barriär mot att bruka våld att ta oss över, och  därtill får vi inte bli så rädda att vi blir stela av skräck.
        En attack kan komma plötsligt, utan förvarning eller efter en längre eller kortare uppbyggnadsperiod. Om vi blir anfallna och reagerar på attacken med ett försvar så är vi genast i underläge eftersom det är taktiskt sämre att försvara än att anfalla.

Tro inte på de skrönor
som sprids om att japanska svärdsfäktare fann att den som anföll förlorade, att det var bättre att vänta ut attacken för att utnyttja den blotta som därmed uppstod. Miyamoto Musashi, en av alla tiders största svärdsfäktare med mer än 60 vunna dueller skriver i sin bok Gorin No Sho, att … man hugger medvetna hugg för att komma i läge för att utdela omedvetna hugg. Det vill säga man anfaller för att kämpa sig till blottor som man automatiskt (eller rättare förmedvetet) attackerar när de yppar sig.
        Vi inser att benämningen självförsvar är olycklig eftersom den för tankarna till avvärja, avvärja, blockera, ducka, avvärja, osv, när det i själva verket handlar om självanfall.

Ett effektivt självförsvarssystem skall vara
  1. Adaptivt så att det kan anpassas till situationens svårighetsgrad.
  2. Det måste ha tekniker som kan användas genom så kallad automathandling vid överraskande anfall.
  3. Det måste medge, och detta är mycket viktigt, förebyggande anfall. Alltså att man attackerar först och så kraftfullt att det räcker.

  next >



Självförsvar
AIKIDO - HISTORY - AIKIDO VS BUDO - SELFDEFENSE - IS AIKIDO SELFDEFENSE? - MEDITATION - BENEFITS
Home - Strategy - Product Dev - Project - Services  - Publications  - Books - Aikido - Contact - CV